Kuniklö, den bestämda lilla snöskoharen (del 1 av 2)

Det finns många djur som lever runt Tomtebyn, och ett av dessa djur är snöskoharen Kuniklö. Han ser ut precis som resten av sin familj, med mandelformade öron, två stora snöskoformade baktassar (bra för att hoppa i snön) och en ryckig näsa som aldrig är stilla. Under de kallare månaderna har han en ljus, vit vinterpäls, men när vädret blir varmare byter han färg och får en chokladbrun päls.

Kuniklös favoritsyssla var att sitta nära köket med sin lilla nos ryckande för att sniffa upp de läckra dofterna som kom inifrån. Han har alltid varit så nyfiken på vad alverna som lagade mat åt byn hade för sig. Han klättrade upp till köksfönstret som Kapunki-älvorna höll öppet för att få frisk luft, och han vickade på sin begåvade näsa för att känna doften av varje ingrediens, kombinationerna av ingredienser och försöka memorera dofterna av olika smaker.

Genom att lyssna på deras samtal hade Kuniklö lärt känna några alver vid namn, särskilt Gordot, chefskocken i byn. Men han var för blyg för att presentera sig. Han ville så gärna få komma in i köken och hjälpa till, men tänk om alverna inte ville ha honom där? Han var alltför nervös för att kockarna skulle stöta bort honom, så han nöjde sig med att titta på dem, lite undangömd, på fönsterbrädan.

Allt förändrades en dag när Kuniklö, som tittade på från sin vanliga plats på fönsterbrädan, hörde Gordot krascha runt i köket, ganska upprörd. Kaninen ryckte till med öronen och hoppade närmare fönstret, som var öppet en harstorlek, för att kunna lyssna bättre.

"Allt är förstört!" skrek Gordot. "Om jag inte kan få tag på några lysande vårgroddar till det här receptet, kommer tomtemor att bli så besviken. Det är hennes favoriträtt den här tiden på året! Svamparna gror bara vid den första regnskuren, men jag kommer aldrig att ha tillräckligt med tid att hitta dem innan den stora middagen i morgon." Gordot såg fruktansvärt besviken och trött ut. "Vad synd!" Han suckade medan han tog av sig förklädet och sorgset släckte ljuset, färdig för eftermiddagen.

Kuniklö visste att de lysande vårskotten är svampar som bara växer i de förtrollade skogarna runt Tomtebyn. De ser ut som marshmallows och smakar också så, men med ett stänk av glödande, krispiga godistoppar och en kärna av kletig choklad. De är verkligen utsökta! Inte undra på att tomtemor älskade dem. Men de kan vara sällsynta, eftersom de bara växer under vissa svåråtkomliga träd i skogen.

Det var då han fick en idé ... han skulle hitta den saknade ingrediensen själv!

Fast besluten att hjälpa Gordot gav sig den lilla haren ut i skogen för att leta. Djupare och djupare hoppade han, med en ryckning i näsan hela tiden, och letade noga efter de glödande topparna på dessa läckra och sällsynta svampar. Eftermiddagen flög förbi, Kuniklö var ganska trött och bestämde sig för att vila en stund mellan rötterna på en stor gran.

Solen försvann snabbt och han började tvivla, "Vilken dum hare jag är!" tänkte han. "Så dumt av mig att tro att jag kunde hjälpa alverna bara genom att använda min näsa. Jag antar att all denna tid som jag har sniffat fram maten från Gordots kök, har jag inte lärt mig någonting!

Han var nästan på väg att gråta, när plötsligt en tallkotte föll från grenarna ovanför honom, precis framför den lilla harens ansikte, och skrämde honom så mycket att han skuttade iväg och gömde sig i buskarna. Hjärtat rusade, men efter några djupa andetag lugnade han ner sig, och hans näsa började rycka av lukten av något bekant.

Kuniklö glömde allt om mörkret och började sniffa och han följde doften tills han insåg att han hade gjort det! Han hade hittat en fläck med stora, saftiga Glödande vårskott, och han kunde rädda dagen!

Han samlade ihop så många svampar han kunde i sin korg och började följa sina spår tillbaka ut ur skogen. När han kom tillbaka till byn hade alla somnat djupt. "Lika bra det", tänkte Kuniklö, "jag kan lämna svampen i köket och ingen kommer att veta att det var jag.

För första gången någonsin smög den lilla haren in genom köksfönstret, istället för att bara sitta utanför. Som tur var var fönstret fortfarande öppet, men han fick ändå vrida och klämma sig lite för att komma in.

När han väl var inne stod han helt stilla en stund. Det berodde på att han ville vara säker på att han var ensam... men också på att han var så imponerad över att äntligen vara inne på sin favoritplats!

Kapunkis kök var ännu mer skinande och vackert från insidan än från utsidan. Kuniklös ögon var lika stora och runda som tallrikarna som staplats på hyllorna, när han tog in den underbara synen. Han var så frestad att gå runt och utforska, men det fanns ingen tid.

Han hittade en plats på disken bredvid Gordots favoritblandningsskål och lämnade de glödande vårgroddarna där. Tomtens köksmästare skulle bli så glad på morgonen!

Med denna goda gärning utförd gick Kuniklö hem för att få lite välförtjänt vila.

Tidigt nästa morgon vaknade Kuniklö supertidigt, han var så exalterad att lyssna från fönsterbrädan och höra reaktionen på hans hårda arbete. Så snart Gordot gick in i köket såg han svamparna och ropade: "Det är lysande vårgroddar, precis vad jag behövde! Men var kommer de ifrån?" Han tillbringade förmiddagen med att fråga de andra Kapunki-älvorna som hjälpte till i köket.

"Nano, har du köpt de här?" Frågade han den korta älvan som kom först.

Nano skakade på huvudet och gick fram för att kika på svampen, "Det var inte jag, det kanske var Kyoki? Hon var här senare än jag igår."

"Vad var jag?" frågade Kyoki, som just kommit till sitt skift i köket. Hon var lite orolig för att Gordot hade hittat något hon gjort fel. Chefskocken var trevlig, men väldigt petig med att allt skulle vara precis rätt.

"De glödande vårgroddarna, någon lämnade dem nära min blandningsskål. Vem annars skulle veta precis vad jag behövde?" Gordot förklarar, förbryllad.

Kyoki kliar sig i huvudet. "Bra fråga Gordot, jag har dock inte varit ute i skogen. Kanske någon drar ett bra skämt på dig."

Gordot kliade sig i huvudet, helt förbryllad av mysteriet!

Den lilla haren bestämde sig för att nästa gång Gordot behövde en ingrediens som Gumdrop Berries för söt gelé eller Candy Floss Root för garnering, skulle han gå ut och hitta den. Han skulle alltid vara Gordots hemliga hjälpreda.

Och så gjorde han, nästa dag och den efter det, och den efter det. Gordot var glad men ganska förvirrad! Även om han var mycket upptagen med att förbereda för vårfesten var kökschefen bara tvungen att ta reda på vad som pågick och bestämde sig för att stanna uppe hela natten i köket för att fånga den mystiska do-gooder.

Att hålla sig vaken var en utmaning för Gordot. Han fick småäta kakor och tårtor för att försöka fylla ut tiden medan han väntade på att natten skulle falla. Till slut smög Kuniklö in genom fönstret, som vanligt, och hoppade upp på en pall för att nå disken. Precis när han lämnade ingrediensen på den vanliga platsen hoppade Gordot upp.

"Ahah!" Gordot utbrast och skrämde den redan nervösa Kuniklö. "Så, du är den lömska hjälparen!"

Kuniklö frös till is på sin plats, livrädd. O-ohhhhh! Vad skulle hända med honom nu? Skulle Gordot förvisa honom från köket för alltid?

Kom tillbaka senare för att läsa vad som hände med Kuniklö härnäst!