Tomtemors röda halsband

En vacker hösteftermiddag tog jultomten och hans fru en promenad utomhus. Tomtemor älskade att promenera genom de färgglada fälten och skogarna under den här tiden på året. Den friska höstluften antydde att vintern närmade sig, som en hemlighet som viskas i vinden. Medan de promenerade mindes paret julen.

"Minns du när Holhoojas-nissarna bestämde sig för att hitta på en ny julsång som rimmade?" frågade jultomten.

"Ja, det minns jag mycket väl", svarade tomtemor. "De stackars tomtenissarna kunde aldrig komma ihåg orden -"

"och alla sjöng ett annat rim!" Tomtemor skrattade med och ville sedan röra vid sitt halsband, som hon så ofta gjorde när hon återupplevde fina minnen.

"Åh, nej!" utbrast hon.

"Vad är det för fel?" frågade jultomten.

"Jag har tappat mitt halsband. Det fina halsbandet med röda pärlor som du gav mig."

"Är du säker på att du hade det på dig?"

"Ja." Tomtemors röst skakade. "Jag tog på mig det när jag klädde på mig i morse." Tomten lade sin hand på hennes axel för att trösta henne.

"Du behöver inte oroa dig. Vi kommer att hitta den. Vi behöver bara gå tillbaka våra steg."

Han tog sin frus hand och tillsammans vände de tillbaka. De gick långsamt, ögonen spanade över marken och försökte upptäcka en skymt av rött i det grå och gröna landskapet.

Men det fanns inga tecken på halsbandet. När de tog sig fram genom ett fält med högt ogräs, lika högt som tomten Lanky, började tomtemor bli modfälld.

"Gräset är högt här. Vi kommer aldrig att kunna hitta mitt halsband."

"Det är klart att vi gör. Vi behöver bara lite tur. Ha lite förtröstan", försäkrade tomten henne.

De fortsatte att gå, varje steg blev tyngre än det förra. Efter en stund fick jultomten syn på något rött som låg gömt i lövverket.

"Åh, titta!"

Han böjde sig fram för att plocka upp föremålet, men det flög iväg med ett flaxande med vingarna. Det var inte halsbandet (även om det skulle ha varit något alldeles extra). Det var en vacker röd fågel som satt i gräset, med fjädrar lika ljusa som Sanomas kinder på Alla hjärtans dag. Upphetsad flög fågeln runt jultomtens huvud och flaxade vilt med vingarna.

"Ho, ho, ho! Jag är ledsen lilla fågel! Jag trodde att du var ett halsband."

"Åh, det är du, jultomten! Du skrämde mig", sa den röda fågeln. Jultomten sträckte ut sin arm och fågeln kom försiktigt att vila på hans hand.

"Halsband, va? Det är ett roligt namn, men det är verkligen inte mitt." sa fågeln. "Jag heter Kiki. Varför ser tomtemor så ledsen ut?"

"När vi var ute och gick tappade jag bort halsbandet som tomten gav mig. Det är en souvenir från en underbar resa vi gjorde tillsammans. Det betydde mycket för mig."

"Vad synd", sa Kiki. "Hur såg det här speciella halsbandet ut?"

"Det var gjort av pärlor i samma färg som dina vackra fjädrar, min kära fågel."

"Kan jag hjälpa dig att leta efter det?" frågade Kiki.

"Vad snällt av dig!" svarade jultomten och tomtemor samtidigt.

Trion gav sig iväg för att leta efter halsbandet. Paret bredde ut gräset vid sina fötter för att undersöka marken. Ovanför deras huvuden flög fågeln över fältet i stora cirklar för att försöka hitta smycket.

De letade och letade och letade ännu mer...

"Jag tror att det är bäst att bara ge upp", sa tomtemor. "Dagen är nästan slut och det börjar bli för mörkt för att se något."

"Du ser så ledsen ut", sa Kiki. "Jag skulle verkligen ha velat hitta det här halsbandet åt dig."

"Det är ju trots allt bara ett halsband", sa tomtemor. "Jag vill inte göra något stort väsen av mig."

Jultomten ville inte att tomtemor skulle ge upp och föreslog att de skulle återuppta sökandet nästa dag tillsammans med några nissar. Paret tog farväl av Kiki och begav sig sedan hemåt.

Efter en god måltid och lite varm choklad gick tomtemor och tomtefar till sängs. Tomtemor hade en märklig dröm om en flock fåglar med röda halsband som dansade runt ett moln format som en skorsten.

Knack. Knack, knack. Knack.

Tomtemor vaknade med ett ryck. "Vad är det för ljud?"

Knack. Knack. Knack.

"Det låter som om det kommer från fönstret", sa tomten genom en högljudd gäspning (som lät väldigt mycket som "ho ho ho"). Han kisade när morgonsolen strömmade in genom springan i gardinen.

Tomtemor reste sig upp och drog för gardinen. Hon förundrades över synen. "Ooooh!"

Kiki, den lilla röda fågeln, stod vid fönstret och knackade med näbben mot glaset. Bakom honom såg tomtemor röda fjädrar överallt. Jultomten kom upp bredvid henne.

"Så underbart!"

Marken, träden och alla hustaken i byn var täckta av små röda fåglar. Effekten var magnifik!

Jultomten öppnade fönstret och Kiki talade:

"Hej! Jag är ledsen att jag väcker dig, men mina vänner och jag har goda nyheter..."

Två röda fåglar landade på fönsterbrädan. De höll var sin ände av det röda halsbandet i sina näbbar.

Tomtemor strålade. "Så underbart! Hur i hela friden hittade du det?"

"Jag blev förkrossad över att se dig så ledsen", sa den lilla fågeln. "Så jag samlade ihop alla mina vänner. Vi flög över hela området och efter att ha letat väldigt, väldigt, väldigt, väldigt länge hittade vi äntligen halsbandet. Det satt fast i en tallgren."

"Jag måste ha kommit för nära ett träd när jag försökte undvika en vattenpöl", sa tomtemor när fåglarna placerade halsbandet i hennes handflata. "Jag är så tacksam för er, mina små vänner!"

Alla fåglarna började kvittra glatt.

"Hur kan vi någonsin tacka dig?" frågade jultomten.

"Efter allt du gjort för miljontals barn över hela världen är det här det minsta vi kan göra för dig!"

Med de orden flög fågeln iväg, följd av alla sina vänner. Himlen ovanför dem täcktes för ett ögonblick av ett rött moln, men så småningom skymtade det blå fram igen vid horisonten.

"Vi borde verkligen hitta ett sätt att tacka dem på", sa jultomten när han lade halsbandet runt hennes hals och stängde det.

"Jag har en idé..." sa tomtemor med glimten i ögat.

Nästa dag, när de röda fåglarna flög över byn för att leta efter brödsmulor, väntade en överraskning på dem: På byns torg stod orden "TACK" skrivna med stora bokstäver gjorda av tusentals och åter tusentals röda frön. Fåglarna slukade detta läckra mellanmål och kvittrade oändligt av glädje.