Senöki och julugglorna (2/2)

Lille Senöki visste att det var konstigt för en uggla att vara rädd för mörkret, de kunde ju se så bra på natten! Han var inte säker på vad som hade orsakat det, men eftersom hans familj var ute och arbetade många nätter och lämnade honom ensam i boet, hade han blivit mer och mer nervös på nätterna. Varje konstigt ljud var kusligt och varje konstig skugga var skrämmande.

En natt bestämde han sig för att han hade fått nog och att han skulle följa efter sin familj när de gick för att arbeta sent på natten med Holhooja-alverna. Han gav dem ett försprång så att de inte skulle märka det, och flög sedan efter dem med all sin kraft, trots att den mörka skogen var skrämmande.

Allt gick bra när en vindpust kom från ingenstans och fick den lilla ugglan ur kurs. När han väl kom på rätt köl kunde han inte se skymten av sin familj någonstans! Plötsligt verkade allt mycket mer skrämmande och mörkt.

En gren knäcktes och den stackars lilla ugglan gav sig iväg igen, rädd och inte riktigt säker på om han var på väg åt rätt håll eller inte. Sedan rörde sig plötsligt grenar i natten med ett skrämmande skrammel. Varje nytt ljud skrämde Senöki mer och mer och han blev helt förvirrad i den mörka skogen.

Plötsligt fick han syn på ett ljus i fjärran och flög mot det med all sin styrka. Vilken lättnad, ljuset kom från en av Holhoojas stugor!

Han flyger rakt in och gömmer sig i ett hörn, till stor förvåning för Holhoojan Kara som hade arbetat med en renutrustning.

"Kära nån! Vad har hänt med dig, lilla vän?" Kara skyndar sig över för att titta till den lilla ugglan. Efter en stunds lugnande kan Senöki förklara att han flydde från något läskigt ute i mörkret.

"Varför går vi inte och tittar tillsammans, jag är säker på att det inte finns något riktigt skrämmande där ute." Kara hämtar en lykta och erbjuder sig att bära Senöki. Han vill egentligen inte gå ut igen, men känner sig mycket bättre med den vänliga älvan.

I ljuset från lyktan ser allt annorlunda ut. Det skrämmande smällande ljudet var bara en lös grind, och grenarna som rörde sig var en sovande ren! Senöki blev generad, men Kara skrattade: "Det är okej att bli skrämd av konstiga ljud, kom bara ihåg att det är något bekant som gör dem i första hand. Vet du vad, jag stannar uppe med dig i natt och hjälper dig sedan att komma hem till din familj på morgonen."

Senöki stannar gärna kvar i Karas stuga över kvällen och blir till och med modig nog att fråga henne allt möjligt om Stardust-ugglorna. De stannar uppe hela natten och pratar och njuter av varandras sällskap.

När solen knappt har börjat titta fram på morgonen är Senöki så utmattad att han somnar. Kara ler för sig själv och tar fram några verktyg och börjar glatt arbeta på något.

Inte långt därefter väcker hon den lilla ugglan med en överraskning. "Jag brukade också vara rädd för mörkret, men jag hittade något som hjälper!" Hon tar fram ett litet gosedjur i form av en alv, precis i den perfekta storleken för en liten uggla att gosa med.

"Eftersom jag gjorde den med kärlek kan du mysa med den här dockan när det är mörkt och spöklikt ute, och du kommer aldrig att vara riktigt ensam."

Kara går tillbaka med Senöki till hans familjs träd och hans familj är så glada över att se honom välbehållen.

Nästa gång Senökis familj är ute och arbetar kryper han ihop med dockan och drömmer lyckliga drömmar om att växa upp och flyga med dem. Skuggorna utanför är inte så läskiga längre!

Vi har fler berättelser för dig! Läs om Den röda julstjärnan.